Support: Fråga Viveca om SIP

Bestämmelserna i lagstiftningen syftar till att säkerställa samarbete mellan huvudmännen. God samordning och samverkan mellan aktörerna är ett stort stöd, och förenklar för för den enskilde individen eller barnet och familjen att få sina behov tillgodosedda.

Den ökade specialiseringen inom vård- och omsorgssektorn samt mångfalden av utförare ställer allt högre krav på att professionerna ska kunna samverka för att ge bra vård och behandling.

En SIP skiljer sig från andra planer genom att den ska gälla alla enskilda och syftar till att säkerställa samarbetet mellan huvudmännen.

SIP ska samla individens alla behov och tillgodose stödinsatser från hälso- och sjukvården och socialtjänsten. En SIP kan upprättas för personer i alla åldersgrupper, oavsett om den enskilde har större eller mindre behov av samordning.

Om det redan finns en plan enligt någon annan bestämmelse eller på frivillig grund, är det tillräckligt med den planen så länge samtliga krav är uppfyllda. Av planen ska det framgå vilka insatser som behövs, vilka insatser respektive huvudman ska svara för, vilka åtgärder som vidtas av någon annan än kommunen eller landstinget, och vem av huvudmännen som ska ha det övergripande ansvaret för planen.

Den enskilde ska alltid vara delaktig i att upprätta planen. SIP-mötet ska planeras tillsammans med den enskilde, som ska få förutsättningar att delta på mötet på ett för individen anpassat sätt. Närstående ska också få möjlighet att delta i arbetet med planen, om det är lämpligt och den enskilde vill det. Den enskilde kan få stöd av någon och vid vissa tillfällen företrädas av god man, personligt ombud eller förvaltare.

Om planen gäller ett barn kan barnet delta beroende på ålder och mognad. Vårdnadshavaren ska ges möjlighet att delta i såväl planeringen som mötena. Barnet kanske har önskemål om vem som skulle kunna finnas med som stöd, och som kan förklara vad som överenskoms på mötet.

Anhöriga och närstående kan delta om den enskilde vill det. Det kan exempelvis vara föräldrar, partner, far- och morföräldrar eller andra släktingar, vänner eller viktiga personer i den enskildes eller barnets liv.

Den som i sin yrkesutövning inom socialtjänsten eller hälso- och sjukvården gör bedömningen att SIP behövs för att en vuxen eller ett barn ska få sina behov tillgodosedda ska ta initiativ till att upprätta en SIP.

Arbetet ska påbörjas utan dröjsmål, det vill säga inom några dagar. Andra aktörer kan föreslå att ett arbete med SIP ska startas upp, och/eller delta i arbetet med planen. Det kan till exempel vara närstående, elevhälsan, förskolan, skolan med flera om det handlar om ett barn. Kommuner och landsting kan dock ha egna rutiner som anger vilka som ska ta initiativ till SIP.

För att starta ett SIP-arbete krävs alltid att den enskilde har gett sitt samtycke. Det är viktigt att den enskilde erbjuds stor delaktighet i planeringen inför SIP, och uppmuntras att peka ut vilka som ska vara med.

Det finns inget hinder mot att kalla andra aktörer till ett SIP-möte, även om den enskilde inte varit aktuell där sedan tidigare. SIP ska upprättas för den som har behov av insatser från både hälso- och sjukvården och från socialtjänsten, men det är inte samma sak som att personen redan måste ha insatser från dessa.

SIP-planen kan endast upprättas med den enskildes samtycke. Medverkan och redovisning från andra aktörer kan bara ske om den enskilde medger det.

Den som i sin yrkesutövning inom socialtjänsten eller hälso- och sjukvården gör bedömningen att SIP behövs för att en person ska få sina behov tillgodosedda ska ta initiativ till att upprätta en SIP. Eftersom socialtjänst kan definieras som verksamheter som regleras genom bland annat LSS, lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, innebär det att en biståndshandläggare ska initiera en SIP om denne bedömer att det finns ett behov av SIP.

Ja, det är individens samlade behov som är avgörande och alla typer av insatser från socialtjänsten ingår. Om de rådgivande verksamheterna bedrivs av kommunens socialtjänst, eller en utförare på uppdrag av kommunens socialtjänst, anses de vara insatser från socialtjänsten på det sättet som lagregeln om SIP avser.

Landstinget och kommunens socialtjänst är alltid skyldiga att initiera en SIP när de upptäcker behovet av samordning för att den enskilde ska få den vård som den har behov av.

Sjuksköterskor i den kommunala hemsjukvården är anställda av kommunen. Särskilda boenden bedrivs i enlighet med socialtjänstlagen. När sjuksköterskan upptäcker att det finns behov av SIP för en person i särskilt boende ska hen initiera en SIP i enlighet med de rutiner som finns i verksamheten.
Sjuksköterskor i den kommunala hemsjukvården är anställda av kommunen men bedriver vård enligt hälso-och sjukvårdslagen. När de upptäcker att det finns behov av SIP för en person som bor i eget boende ska de underrätta landstinget som då är skyldiga att initiera en SIP.

Primärvården tillhör de verksamheter som har skyldighet att initiera och delta i SIP vid behov.

Primärvården har en viktig roll framförallt när det gäller individens fysiska hälsa. För personer med omfattande och komplex psykiatrisk problematik är risken för att andra sjukdomar förblir oupptäckta och obehandlade högre än för andra grupper. Därför är det viktigt att den somatiska hälsan undersöks regelbundet och att man motiverar brukaren till detta.

Det är den enskilde som ger samtycke till att den samordnade individuella planen upprättas. Det innebär att det är denne som genom sitt samtycke också utser vilka aktörer som får kallas till mötet. Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan har inte skyldighet att delta, men möjligheterna till återhämtning kan öka väsentligt om en samordning av aktiviteter med dessa aktörer sker.

När en verksamhet upptäcker behov av insatser hos en enskild som de själva inte har kompetens att ge, då behövs ett samordningsmöte med andra yrkeskompetenser och verksamheter. Det kan handla om att den enskilde ska få rätt insats, från rätt verksamhet, i rätt tid.

Den aktör som tagit initiativ till eller initierat en SIP har ingen rätt att besluta om ett samhällsstöd som någon annan huvudman ska tillhandahålla. SIP handlar om att säkerställa samarbetet mellan huvudmännen. Uppstår principiella frågor på individnivå bör dessa lyftas till ledningen inom den egna organisationen, som ska se till att samarbetet inom och mellan myndigheterna och utförarna fungerar väl för att tillgodose individernas behov.

Varje huvudman ansvarar för att deras insatser verkställs enligt plan. Om den enskildes eller barnets livssituation förändras under pågående verkställighetstid, är det av stor vikt att aktörerna träffas och följer upp upprättad plan. Det är enklast att överenskomma om tid för uppföljningar, hur de ska ske och vilka som ska delta redan när den samordnade individuella planen upprättas. En SIP kan i vissa fall behöva kompletteras med ”krisplaner” där det framgår vilka kontakter som ska tas och vilka insatser som ska sättas in vid till exempel försämrat hälsoläge hos den enskilde.

Samtycke för att passera en sekretessgräns måste alltid inhämtas i förväg. En särskild blankett kan göra detta tydligare för den enskilde, och om denne får ett exemplar kan hen också se till vem och vilka man gett medgivande. På en sådan blankett kan det även framgå hur man ändrar eller tar tillbaka sitt samtycke. Även muntligt samtycke är giltigt men bör då dokumenteras i journal.

Det är lämpligt att ge anpassad information om SIP och erbjuda en SIP till enskilda individer som själva har svårt att efterfråga en SIP. Regeln om SIP bygger inte på att individen måste efterfråga den själv.

Däremot måste den enskilde gå med på att få en SIP, alltså samtycka. Samtycka kan man göra på olika sätt, och det finns inget krav på att samtycket till SIP ska vara i en viss form. Även ett tyst samtycke till SIP kan fungera, om det inte finns några tecken på att individens vilja är en annan.
En god man kan ha olika uppdrag beroende på hur förordnandet från tingsrätten ser ut. Vissa har bara hand om ekonomin, andra har även i uppdrag att sörja för person och bevaka rätt. En god man måste i princip ha huvudpersonens samtycke till allt hen gör. För den som har svårt att uttrycka sin vilja, och där närstående inte heller kan ge ledtrådar om vad hon eller han skulle vilja, blir det i praktiken ofta så att god man är den som kan företräda i frågor som rör SIP. Men man får hela tiden arbeta för att huvudpersonen får information och görs delaktig på ett individanpassat sätt.

En förvaltare kan däremot samtycka i huvudpersonens ställe, utan att ha samtycke.

Att en person vårdas under tvång gör att delar av vården inte kräver samtycke. Dock ska man alltid arbeta för att nå samförstånd. Den enskildes uppfattning bör, i den mån det är möjligt, inhämtas.

I 16 § LPT finns en föreskrift om samplanering som inte är helt olik SIP. Där står: ”Så långt möjligt skall planen upprättas i samråd med patienten. Om det är lämpligt skall samråd ske också med dennes närstående”.

Det är vårdnadshavarna som ger samtycke till att den samordnade individuella planen upprättas. Det innebär att det är vårdnadshavaren som genom sitt samtycke också utser vilka aktörer som får kallas till mötet. I beaktande av ungdomens ålder och mognad bör han/hon också tillfrågas.

Insatser inom socialtjänsten för barn och unga ska göras i samförstånd med ungdomen och hens vårdnadshavare enligt bestämmelserna i socialtjänstlagen (2001:453). Insatserna ska präglas av respekt för den unges människovärde och integritet. Utgångspunkten är alltså att samtycke av vårdnadshavarna och den unge ska inhämtas i första hand.

Om barnet är omhändertaget med stöd av LVU och barnets vårdnadshavare inte samtycker till att starta ett SIP-arbete kan dock socialnämnden besluta att ett sådant arbete ändå ska påbörjas om SIP-arbetet bedöms som nödvändigt för att barnet ska få behövlig vård och detta inte kan ske på annat sätt. Med socialnämndens beslut om omedelbart omhändertagande och förvaltningsrättens beslut om vård följer nämligen en rätt för socialnämnden att bestämma hur vården ska ordnas och var den unge ska vistas under vårdtiden (se 11 § LVU). Det är dock viktigt att vården i möjligaste mån utformas så att den främjar den enskildes samhörighet med anhöriga och andra närstående samt kontakt med hemmiljön (jmf 6 kap 1 § SoL).

Under förutsättning att barnet är omhändertaget med stöd av LVU har socialnämnden rätt att bestämma hur vården ska ordnas och var den unge ska vistas under vårdtiden. Vårdnadshavarna behöver därför inte samtycka till att SIP-arbetet inleds. Se även svaret på fråga 18.

Om barnet är omhändertaget med stöd av LVU gäller samma svar som för fråga 18.

Om ungdomen är under 18 år men inte omhändertagen med stöd av LVU är huvudregeln att vårdnadshavarna har rätt och skyldighet att bestämma i frågor som rör barnets personliga angelägenheter. Vårdnadshavaren ska dock, i takt med barnets stigande ålder och utveckling, ta allt större hänsyn till barnets synpunkter och önskemål (jmf 6 kap 13 och 11 §§ föräldrabalken). Det betyder att vårdnadshavarnas medgivande som huvudregel är nödvändigt för att socialtjänsten och hälso- och sjukvården ska få vidta åtgärder för barnet.

Frågan är dock vad som gäller när vårdnadshavarna inte tar hänsyn till barnets synpunkter och önskemål trots att barnet, enligt socialnämnden eller hälso- och sjukvården, har uppnått sådan ålder att deras önskemål om åtgärder borde få företräde framför vårdnadshavarnas. Socialstyrelsen har i ett meddelandeblad uppgett att bestämmelsen i 2 a § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), som stadgar att hälso- och sjukvården ska bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet, ger stöd för att underåriga patienter som uppnått tillräcklig mognad i vissa fall kan anses kompetenta att bestämma om sig själva i frågor som rör hälso- och sjukvård (se meddelandeblad nr 7/10).

Barnets rätt till hälso- och sjukvård har därför företräde framför vårdnadshavarnas eventuella nekande, om risken bedöms vara påtaglig för att barnets hälsa och utveckling skadas. Om barnet har uppnått sådan mognad får avgöras från fall till fall.

Om vårdnadshavarna nekar till att ett SIP-arbete påbörjas, men SIP-arbetet anses nödvändigt för att barnet ska få nödvändig vård, kan det vara idé att fundera kring om barnet behöver omhändertas med stöd av LVU.