”Det är så ruskigt ensamt för en del”

Det är morgon och en grupp pensionerade volontärer sätter sig vid telefonerna på Diakonicentrum i Uppsala och börjar ringa runt. Ett av samtalen handlar om oron inför ett kommande besök på vårdcentralen, ett annat om det politiska läget och ett tredje om ångest och rädsla för döden.

För många av de som svarar i andra änden är det här det enda samtalet de kommer att ha idag. På Diakonicentrum kallar de det för trygghetsringningar. Just nu finns 35 namn uppskrivna på telefonlistan.

Kerstin Olsson, diakon Svenska Kyrkan
Volontärerna har tid att lyssna, berättar Kerstin Olsson, diakon i Svenska Kyrkan.

Att bli ensam är för många det allra svåraste med att bli gammal. Att inte längre vara sedd och behövd av någon annan, inte ha någon att prata med.

Det finns en mängd skäl till att många äldre är ensamma. En del har svårt att ta sig ut på egen hand, vänner kan ha gått bort och barn och barnbarn bo långt ifrån. Livskvalitet är ett svårt begrepp eftersom vi alla lägger olika innebörd i ordet men de flesta av oss behöver mänskliga relationer för att må bra.

När en äldre person har insatser från både socialtjänsten och hälso- och sjukvården och behöver planering med hjälp av SIP, samordnad individuell plan, kan civilsamhället ofta bidra med ett stöd som varken hälso- och sjukvården eller socialtjänsten kan ge. För den som är ensam kan kyrkan och andra frivilligorganisationer erbjuda en meningsfull vardag, aktiviteter och gemenskap.

Många behöver någon

Diakonicentrum i Uppsala drivs av Uppsala kristna råd som är en ideell förening med 23 församlingar som medlemmar. Oftast är det den äldre själv eller en anhörig som hör av sig till dem när de behöver hjälp, ibland ringer också någon från socialtjänsten. Maria Schönning som är verksamhetsledare på Diakonicentrum säger att de alltid brukar kunna hjälpa till.

– Som diakon blir jag varje dag påmind om hur mycket ensamhet det finns men också hur viktigt det är att få bli sedd och lyssnad till. Det är så ruskigt ensamt för en del och behovet av att få prata av sig är stort.
Personal inom vård- och omsorg har inte alltid tiden och ibland kan det också vara skönt att få stöd av någon utomstående.

Äldre hjälper äldre

Diakonicentrum har samlat och utbildat en grupp frivilliga som ställer upp på sin lediga tid. Volontärerna är själva mellan 65 och 90 år och hjälper till med allt ifrån trygghetsringningar till hembesök, promenader och ledsagningar. Det kostar ingenting för den som får hjälpen och volontärerna får ingen ekonomisk ersättning men de får mycket uppskattning.

Jag träffar 84-åriga Ingrid på ett äldreboende i Uppsala. Hon kan inte gå själv och var inte nöjd med läkaren som anlitades av boendet. När ingen på boendet ville hjälpa henne till vårdcentralen kom en volontär och följde med henne dit.

– Jag är så tacksam. Jag har fått så mycket hjälp och de har blivit mina vänner. Jag är inte religiös själv men jag tycker så mycket om kyrkan!

Nu har Ingrid bestämt sig för att byta äldreboende och Kerstin Olsson som är diakon i Svenska kyrkan lyssnar intresserat och frågar hur det går.

Egen erfarenhet värdefull

Kerstin Olsson ser sitt arbete inom diakoniverksamheten som ett komplement till vård- och omsorg.
– Vi kräver inte att man ska vara religiös, det är många som har samma inställning som Ingrid. Ofta är det barn och barnbarn som hör av sig till oss och ber oss hjälpa och då gör vi det, oavsett tro.

De som engagerar sig som volontärer är själva äldre och kan bidra med egna erfarenheter och en förståelse som andra ibland saknar. Eftersom de är pensionerade har de också tid, vilket kanske är det viktigaste av allt för den som är ensam. Även för volontärerna är verksamheten ett sätt att hitta gemenskap och mening. Det som börjar som en hjälpinsats utvecklas ofta till en långvarig relation. Kerstin berättar att hon många gånger har sett äkta vänskap uppstå.

Samla alla goda krafter

Sveriges befolkning åldras snabbt och fler och fler kommer behöva hjälp framöver. Ing-Marie Wieselgren som är psykiatrisamordnare på Sveriges Kommuner och Landsting är övertygad om att alla goda krafter behöver samlas för att se till så att äldre får det stöd de behöver.

– Det är enormt viktigt att hälso- och sjukvården och socialtjänsten samverkar men fler aktörer behöver ofta involveras för att uppfylla en människas behov. Att någon är väldigt ensam är ett bra exempel på det. Vi behöver inte bara samordna samhällets resurser och bli effektivare, vi måste också bjuda in civilsamhället och se till så att de som vill hjälpa kan göra det.

SIP, ett steg framåt

Att öka användningen av Samordnad individuell plan, SIP, för äldre så att vård och stöd samordnas är ett steg i rätt riktning, säger Ing-Marie. I en SIP ska det tydligt framgå vad som är viktigt för den äldre själv och vem som ska göra vad. Vad socialtjänsten och hälso- och sjukvården ansvarar för, vad personen kan göra själv och vad anhöriga och frivilligorganisationer kan bidra med.

– För att få reda på vad någon behöver måste vi se helheten, hela människan. Först då kan vi veta vad som behöver göras och av vem för att personen ska få en så hög livskvalitet som möjligt.

– Viktiga frågor i livet som ensamhet kan få ta plats och fler kontakter kan skapas, utan att det ens behöver kosta någonting, säger Ing-Marie Wieselgren.

Samordning kan få en avgörande betydelse för en enskild människas liv men det handlar också om att använda samhällets resurser så effektivt som möjligt.

– Vi blir alla äldre och väldigt många av oss kommer behöva hjälp en dag. Frågorna vi måste börja ställa oss själva är: Hur vill jag ha det då? Vad är viktigt?

Text: Michaela Arlt

Hjälpte informationen på sidan dig?