Jag har min överläkartjänst kvar på Akademiska sjukhuset och tänker att jag nog kommer tillbaka och jobbar som doktor igen. Men först vill jag vara med lite till och försöka driva utvecklingen på nationell nivå.

Utifrån dagens kunskaper, inom allt från hälsofrämjande, förebyggande insatser till högspecialiserad vård vid psykiska sjukdomar, vet vi att vi skulle kunna göra mycket mer än vad som görs idag. Gapet mellan vad vi borde göra och vad vi gör snarast ökar trots att det ges mer vårdinsatser än någonsin. En del av den vården är av mycket hög kvalitet men det finns delar som inte når upp till den standard den borde.

Efter att ha arbetet som chef inom psykiatrin, och nu under 10 år på nationell nivå, vet jag att det inte räcker att konstatera att det är problem och brister. Det måste till konkreta lösningar av skiftande karaktär.
Det krävs mer resurser, bättre metoder, bättre organisation, mer kompetent personal, kraftfulla politiska beslut och mycket mer. För att insatserna till personer med problem och sjukdomstillstånd som kan leda till självmord ska bli kraftfullt bättre, krävs stora förändringar i insatserna i kommun och landsting.

Det måste finnas personal, som har bra förutsättningar att genomföra sina arbetsuppgifter, chefer och ledare som kan utnyttja resurserna på bästa sätt och ge personalen stöd och utvecklingspotential.

Det krävs tillräckliga resurser, kloka prioriteringar, god samverkan mellan kommun och landsting. Utöver sjukvårdsresurser måste det dessutom finnas bostäder, jobb och möjlighet till delaktighet i samhället.

Det här är inte lätt att lösa. Jag tror inte det räcker med enstaka åtgärder och jag vet att det inte räcker med lagändringar eller ökade stadsbidrag inom enstaka områden. Som vårt svenska system ser ut idag är det inte enstaka beslutsfattare, ens på högsta nivå, som kan fatta nödvändiga beslut, utan det är en stor mängd aktörer som måste vilja och ha förmåga att fatta rätt beslut samtidigt. Det handlar om politisk-, tjänstemanna- och chefsnivå i kommun, landsting och stat. Min drivkraft handlar är att se till att det finns bra psykiatriska insatser när någon av oss behöver det och att vi utvecklar ett samhälle som främjar psykisk hälsa. Jag är glad för alla konstruktiva och kreativa idéer och goda råd.

Just nu arbetar jag och mina medarbetare med att hitta lösningar över kommungränser för socialjour, team för hemmaplanslösningar, stöd till placerade barn, tidiga insatser i skolan med mera.

Vi jobbar också vidare med stöd till kommuner kring sociala investeringar. Det är mycket spännande och många är helt med på synvändan det vill säga att se insatser till barn och unga som en investering inte som en kostnad. Men om vi ska få tankarna omsatta i praktiken måste det till konkreta lösningar på vad man gör, hur det följs upp, resultaten konstateras och det går att se att insatsen gett ett tydligt mervärde även ekonomiskt. Jag tror inte det går att få till detta i större skala om vi inte kan följa positiva resultat och minskade kostnader.

Till sist måste allt visas i verkligheten – det är bara resultat som räknas!

Ing-Marie Wieselgrens signatur

  • Senast ändrad den 24 oktober 2016